Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 8 : Kliszów

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I detta korta kapitel märks främst det kronologiska problemet. Gustav Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, en av Brunners viktigaste källor, har en strängt kronologisk uppställning. Adlerfelt redovisar alltså i ett och samma sammanhang händelser som ägt rum på olika delar av krigsskådeplatsen, helt utan att ta någon notis om när de blev kända för Karl XII. Ernst Brunner har övertagit samma princip, men detta kolliderar givetvis hela tiden med hans berättarform. Följden blir att berättarjaget (Karl XII) blir underrättad om händelser i Baltikum nästan omedelbart, trots att han själv befinner sig långt nere i Polen. Detta skapar en skevhet i perspektivet, Karl XII agerar i Brunners bok utifrån nyheter som han i verkligheten inte hade en aning om.

Sin okunnighet om militära frågor och sitt slarviga hanterande av materialet visar Brunner t.ex. på sidan 241, där han talar om den svenska arméns styrka vid Kliszów. På sidan 244 visar han sin förmåga att vrida källorna 180 grader, då han ur plundring av tross lyckas få ut en tre dagar lång massvåldtäkt.

För en jämförelse mellan Brunners formuleringar och bl.a. Fryxells, se nedan vid anm. till s. 245-246.

 

Genomgången

 

Sidan 237: Kungen beordrar Gyllenstiernas trupper att marschera in i Polen.

Dessa order hade utfärdats nästan tre veckor tidigare, den 24 maj 1702, se Petri, G., Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia, del 3, s. 146.  

Sidan 237: Mörner och Stenbock får befallning att skynda nedåt landet och stöta till kronohären.  

"Kronohären" är en rätt egendomlig term som snarast för tankarna till den polska s.k. kronarmén. Mörner hade redan den 26 april beordrats att marschera till Warszawa, en order som den 2 juni ändrades till att han i stället skulle gå mot Krakow, se Rosen del I, s. 36 och 49. "Kronohären" är f.ö. Fryxells benämning på den polska kronarmén, se del 21 (1856), s. 198, 200 m.fl. ställen.

Sidan 237: Kungen får besked att ryttmästare Roxman överfallits vid Raunkaski på gränsen till Samogitien. 40 svenskar stupar. 

Detta inträffade enligt Adlerfelt den 9 juni, Karl XII skulle med tanke på avstånden knappast fått reda på en sådan sak förrän ett par veckor senare. Adlerfelt avser med sin uppgift att 40 "bleffwo på plassen" helt säkert fiendens förluster.   

Sidan 237: Borghövdingen Horn i Narva begär förstärkningar, liksom Schlippenbach. Den senare skriver ett kärringbrev.

 Detta är, precis som så mycket annat, hämtat från Fryxell som i (1856), del 22, s. 12 kallar Horn "borghöfding". Schlippenbachs s.k. kärringbrev, en benämning Fryxell förstås inte använder, sägs vara från midsommar 1702, Horns från april. Fryxells källor är franska diplomatbrev. Det är i ett sådant, från 2 mars 1702, som det sägs att Karl XII ska ha beordrat Schlippenbach att gå emot ryssarna om de så voro 100 000. Det torde finnas all anledning att betvivla den uppgiften, jag kan inte hitta någon order med sådant innehåll i Riksregistraturet för januari-mars 1702. 

Breven, oavsett vad de innehöll, kan i varje fall knappast ha framkommit samtidigt.   

Sidan 238: Den franske ambassadören de Heron får audiens, kungen förstår inte vad han talar om. 

Nja, tesen att Karl XII skulle ha varit någon slags utrikespolitisk analfabet håller knappast. Han hade förvisso i många stycken en annan uppfattning i dessa frågor än vad de ledande männen i kansliet hade och var uppenbarligen inte mycket för diplomatiskt kallprat om han kunde slippa det. Men som man ser t.ex. av hans brev till Ulrika Eleonora av den 2 september 1714 så hade han verkligen, i varje fall då, en hel del kunskaper i ämnet. 

Sidan 238: Piper läser Rudeens födelsedagshyllning "Underdånig fägnesång". 

Rudeen läste själv upp den i Åbo samma dag, men den trycktes först 1704, se Hultin, A., Torsten Rudeen, s. 269.  Att Brunner citerar just raderna "Ett lejon ligger still..." beror säkert på att samma rader citeras i Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm (1988), s. 244. Överhuvudtaget torde Strindbergs verk vara källan för så gott som alla i Carolus Rex omnämnda hyllningskväden, dikter m.m. 

Sidan 238: Kungen lämnar otåligt huvudarmén och rider förstärkningarna från Litauen till mötes.   

Detta skulle alltså utspela sig 17 eller 18 juni 1702, i trakterna av Tarczyn eller Leczeszyce, där huvudarmén då stod. Båda dessa platser ligger nästan rakt söder om Warszawa. Den 17 lämnade Mörner Brzesc, nuvarande Brest i Vitryssland, vilket ligger nästan 20 mil därifrån.  

Historien anförs av Fryxell, som dock inte anger något datum för händelsen. Den inträffade i verkligheten den 4-5 juli, då huvudarmén stod vid Kielce och Mörner nått Wierzbnik, ca 4 mil nordost därom, se Rosen, del I, s. 51.  

Sidan 238: Kungen ligger stilla några dagar i Kielce. Får där veta att Mörner passerat Weichsel 8 mil bort. 

Den 4 juli fick Karl XII veta att Mörner var i Ilza genom ett brev avsänt kvällen före. Den 5 red han som tidigare nämnts Mörner till mötes. Weichsel hade Mörner den 30 juni gått över vid Kazmierz, ca 10 mil från Kielce. 

Sidan 239: Vi hade 9 000 man.  

Karl XII förfogade vid det aktuella tillfället över följande förband: Livgardet, Upplands regemente, Västmanlands regemente, Närke-Värmlands regemente, Livdrabantkåren, Livregementet till häst, Södra Skånska kavalleriregementet och Livdragonregementet. Om man då går igenom dessa förband ett och ett och enbart tar hänsyn till nummerstyrkan torde det se ut ungefär så här: 

Livgardet: Enligt Wernstedts regementshistorik var gardets styrka vid tillfället ca 1 830 man. Härifrån ska sedan dras bort de sjuka, måhända något hundratal, samt 3 nya ännu inte anlända kompanier om totalt 324 man. Man bör nog alltså räkna med ca 1 400 stridande.

Upplands regemente: Ordinarie styrka var 1 200 man. Regementet hade överförts till Livland våren 1701. I december 1701 hade vakanserna varit 124 man och man får säkert även här räkna med ett betydande antal sjuka. Förmodligen skulle 1 000 man stridande vara en för hög siffra.

Västmanlands regemente: Regementets ordinarie styrka var 1 200 man, men 1/1 1702 var andelen friska endast 825 man, enligt regementshistoriken. Det vore nog inte helt orimligt att tänka sig en stridande styrka på ca 800 man sommaren 1702.

Närke-Värmlands regemente: De delar som gått ut i fält uppgick vid ordinarie styrka till 974 man. Man får nog tro att det vid Kliszów kan ha stått kanske 800 i ledet.

Livdrabantkåren: Torde ha räknat ca 140-150 man.

Livregementet till häst: Ordinarie styrka var 1 505 man. Man kan kanske gissa på att det det vid tiden för Kliszów åtminstone saknades ett par hundra man.

Södra Skånska kavalleriregementet: Ordinarie styrka var 1 000 man, men 181 stycken hade kvarlämnats i Mitau. Förmodligen får man här räkna med en effektiv styrka på något över 700 man.  

Livdragonregementet: Ordinarie styrka var 600 man. Det vore knappast orimligt att tro på en numerär kring 500 man.

Detta skulle landa på en totalsiffra på mellan 6 500 och 7 000 man.  

Sidan 239: Piper får en idé och pratar tyska.

Varför i himmelens namn skulle Piper tala tyska? När det sedan gäller uppskjutandet av anfallet kommer uppgiften från Nordberg, fast i Brunners fall har den först passerat Fryxell (hos båda pratar Piper svenska). Dåvarande gardeskaptenen Erik Gyllenstierna skriver i ett brev från Krakow den 9 augusti 1702 att det var generalerna som övertygade Karl XII att vänta, under hänvisning till att Mörners trupper snart skulle vara framme. För detta, se Karolinska krigares dagböcker IX, s. 256.

Sidan 239: Mörner och Stenbock anländer med 5 000 man.  

I deras styrka ingick Östgöta kavalleriregemente, Smålands kavalleriregemente, Dalregementet, Västerbottens regemente, Kalmar regemente, samt delar av Upplands tremänningsregemente till fot, Södermanlands och Östgöta tremänningsregemente till fot och Albedyhls dragonregemente. 5 000 är förmodligen en relativt korrekt siffra för den effektiva styrkan. Det brukar sägas att Karl XII vid Kliszow förfogade över 12 000 man, gissningsvis är det en något för hög siffra.  

Sidan 240: Lösen var "Med Guds hjälp" och man sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg".

Man kan jämföra med skildringen på sidan 163 där lösen var samma sak, fast på tyska. När det gäller psalmsången ska det brukliga ha varit att man sjöng psalm 96, vers 6 - "I Herranom står wår hielp och tröst", se t.ex. Robert Petres dagbok för den 16 juli 1705 eller Magnus Norsberghs dagbok för den 4 juli 1708.

Sidan 240: Hertig Fredrik, Dücher m.fl. anför "vänstra armen". 

Dücker var endast generaladjutant.  Formuleringen är hämtad från Fryxell:

Brunner (2005), s. 240 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. Del 21. - Stockholm, 1856. - S. 200
Högra armen fördes av mig, Carolus Rex, samt Rehnsköld, Mörner, Horn och Spens.

Den vänstra armen av hertig Fredrik med Dücher, generalerna Vellingk, Stromberg och Nieroth.

Bröstet av Liewen, Stenbock och Posse.

Högra armen fördes av Karl, Rehnsköld, Mörner, Horn och Spens ;

den venstra af holsteinska hertigen med Düker samt generalerna Vellingk, Stromberg och Nieroth;

bröstet af Liewen, Magnus Stenbock och Posse.

Sidan 241: Sachsarnas första kanonskott dödade regementstrumslagaren vid Kalmar regemente. Det tredje brände inte.

Källan för uppgiften är ytterst ett brev från Kalmaröversten Gustaf Ranck till landshövding Rehbinder. Vad Ranck säger är dock att tredje skottet i lösen inte brände och att det första skottet därefter dödade sagde trumslagare. För detta, se URL: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=237&CATID=1|2|3|4|5|6|7|8|9|10|11|12|13|14 (2006-06-28).

Brunners källa är otvivelaktigt Alf Åbergs och Göte Göranssons Karoliner:

Brunner (2005), s. 241 Åberg & Göransson (1976), s. 101
Sachsarnas första kanonskott dödade regementstrumslagaren vid Kalmar regemente. Det tredje brände inte, vilket var ett Herrans tecken. Sachsarna skulle avge lösen med tre skott. Det första skottet dödade regementstrumslagare Geting vid Kalmar regemente. Det tredje kanonskottet brände inte, vilket av svenskarna betraktades som ett gott tecken.

Sidan 241: 25 skvadroner om vardera 250 ryttare spränger fram, 12 bataljoner om vardera 600 man stampar fram.  

Detta skulle då bli 6 250 + 7 200 man eller sammanlagt 13 450. Nu har Brunner ju tidigare hävdat att svenskarna var 14 000. Ser man på uppställningen i Karl XII på slagfältet, del II, s. 416-417 så anges där den svenska styrkan till 40 skvadroner och 18 bataljoner. Förklaringen är att Brunner hämtat sina uppgifter från Adlerfelt, som mycket riktigt anger 25 skvadroner och 12 bataljoner - i första linjen. Sedan säger Adlerfelt att det därutöver fanns en andra linje av 15 skvadroner och 6 bataljoner, något Brunner inte tycks ha reflekterat över. 40 x 250 och 18 x 600 skulle bli 10 000 + 10 800, alldeles för mycket.  

För att lösa problemet får man nog anta att Adlerfelt menar skvadroner på 125 man (eller i praktiken färre, beroende på att förbanden inte var fulltaliga). Man får också, som ovan, räkna med svagare bataljoner. 4 000 man kavalleri och 8 000 man infanteri torde vara en ganska rimlig uppskattning.  

Sidan 241-243: Stridskildringen. 

Detta är förstås Frans G. Bengtsson, Fryxell och annat klassiskt svenskt. Det finns säkert andra versioner i polsk litteratur. Några mindre detaljer kan dock vara värda att notera. Brunner säger att det vid högra flanken upptäckts fast mark, vilket är riktigt om det avser den sachsiska sidan. Sedan säger Brunner att Rehnsköld gav order om flankmarschen, vilket är rätt osannolikt. Han kan säkert ha föreslagit den lösningen, men själva ordern lär Karl XII ha givit. När marschen igångsattes begav sig också kungen, inte Rehnsköld, till vänstra flygeln vilken ledde marschen. När Rehnsköld sålunda i Brunners version meddelar att sachsarnas högra flygel blottats befinner han sig långt från den platsen, det är ju Karl XII som står emot just den delen av sachsiska armén.  

Sedan återkommer förstås uppgiften om att Karl XII omgavs av livgardister som tryckte sina hästar mot hans. Nu var ju Livgardet ett infanteriregemente, som ju dessutom inte befann sig på vänstra flygeln. Tydligen menar Brunner Livdrabantkåren, men den befann sig ju på högra flygeln. Så den uppgiften kan lämpligen återförvisas till fablernas värld.  

Sedan bryter sig Rehnsköld ur inringningen medan kungen kan iaktta detta i detalj, vilket lär vara helt omöjligt. Avståndet torde ha varit kring 1 km.  

En terminologisk tveksamhet finns på sidan 242 där Brunner skriver att "metallstycken kritsade kors och tvärs i luften". "Metallstycken" var en term som användes på den aktuella tiden, men "stycke" var det samma som artilleripjäs.

Brunner (2005), s. 241 f. Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 241
"Ryttarna var en kvarglömd riddarhär av ädlingar som stred var för sig med en tjänarhop i följe. "en riddarhär, ett kvarglömt stycke orientaliskt färgad medeltid, bestående av 'ädlingar, var och en med sin tjänare i följe'..."
De ankom som heroiskt skrikande påfågelskockar utstyrda med svajande långa, prunkande fjädrar, iklädda pansarskjortor, släpande scharlakansrockar över korta skört, snörränder, guld. De bar lammskinnsmössor, svängde med kommandostavar, slungade stridshammare, hötte med standar och bevimplade lansar, utförde snirklande ryttarkonster under kräkande skrin." "prunkande i mångfaldiga färger, med standar, dolmor, pansarskjortor, scharlakanslångrockar och hägerfjädrade lammskinnsmössor i brokigt packad prakt; med pallascher, kommandostavar, stridshammare, ciselerade bössor och långa bevimplade lansar; med ryttarkonster och fruktansvärda heroiska skrik..."

Sidan 244: Karl XII lägger beslag på det förnäma tält som August hade tagit i byte vid Wiens belägring 1683.

Som August var född i maj 1670 är det föga troligt att han deltog i slaget vid Wien 1683. Enligt bildtexten på sid. 256 i Den svenska historien, del 5 (Sthlm 1967) erövrades tältet av Augusts far, kurfursten Johan Georg III (1647-1691), som deltog i bataljen.

Sidan 244: De levande som stod sjunkna till hakan i kärren befalldes sjunka.  

Ganska typiskt att t.o.m. Fryxell (1856), del 21, s. 204 talar om att en mängd kvinnor hade gått ned sig i kärren och räddades av svenskarna.  

Sidan 244: Kvinnorna av lägre klass blir till skövling givna och tas med polackernas mulåsnor till lägret där de lämnades åt trupperna att förfoga över i tre dagar. 

Adlerfelt säger att "alla saxiske qwinfolk" sändes över Kielce mot gränsen till Schlesien under kavallerieskort den 16/7. Vidare säger han: "Men af saxarne bleffwo emot 2000 döde och blesserade, förutan 1700 fångar, som man där feck, samt een hoop qwinfolk som fantz uti morasset, hwarest fiendens begage satt, hwilket andra dagen bleff till sköfling giffwet." (s. 105) Det är alltså bagaget som blir givet till skövling, inte kvinnorna.  

Det här är väldigt typiskt. Källans uppgift duger inte för Brunners syfte, alltså gör han om den för att åstadkomma fler otäckheter. Man kan i sammanhanget notera vad Josias Cederhielm har att säga i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 449): "d 15/25 sändes alt saxiskt fruntimber och qwinfolk, som wore fågne, under convoy til Kielce, och ginge dee därifrån, sedan man hade förskafat dem säkerheet af starosten, widare åth Slesiske gräntzen, hafwandes man lemnat dem deras wagnar hästar och saker, efwen som då dee kommo i wåre händer aldeles orörde." Samma uppgifter finns i en rad andra karolinska brev och dagböcker, se t.ex. det ovan (anm. till sid. 241) nämnda brevet från överste Ranck.

Brunner (2005), s. 244 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 204. Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 105 Cederhielm, Josias, Dagboksfragment af sekreteraren Josias Cederhielm 1702-1703 // Karolinska krigares dagböcker... X. - Lund, 1914. - S. 449 Ranck, Gustaf, Brev till landshövdingen i Kalmar av den 8 augusti 1702. // Landsarkivet i Vadstena: Länsstyrelsen i Kalmar län. Landskansliets arkiv. D I c : 102
"Även fanns i kärren en hop kvinnfolk från fiendens bagage dem jag lät uppdraga och sammanföra med de 500 kvinnor vilka återfanns gömda i fiendens tross. "Dessutom togos icke mindre än fem hundra i lägret varande qvinnor, bland hvilka många blefvo under flykten jagade i ett träsk, der vattnet stod dem nästan till halsen. "samt een hoop qwinfolk som fantz i morasset, hwarest fiendens bagage satt,    
De av hög klass blev förda till mig. Några voro af högre samhällsklasser och blefvo förda till karl.      
Jag sade dem att jag hade varken musik eller skådespel för angenäma tidsfördriv. Jag har, sade han till dem, här hvarken musik eller skådespel för att skaffa eder några angenäma tidsfördrif.      
Fruntimren torde därför tillåta, att jag med säker vakt sände dem till Krakow. Fruntimmerna torde derföre tillåta, att jag med säker vakt skickar dem till Krakau; hvilket ock skedde."      
De av lägre klass blev till skövling givna och togs med polackernas mulåsnor till lägret där de lämnades åt tropparna att förfoga över i tre dygn."   hwilket andra dagen bleff till sköfling giffwet, hwar ibland fantz åtskillige konungens i Pohlen muhlåssnor och alt bagage samt den ryske envojens wagnar med 12000 rdhlr penningar..." d 15/25 sändes alt saxiskt fruntimber och qwinfolk, som wore fågne, under convoy til Kielce, och ginge dee därifrån, sedan man hade förskafat dem säkerheet af starosten, widare åth Slesiske gräntzen, hafwandes man lemnat dem deras wagnar hästar och saker, efwen som då dee kommo i wåre händer aldeles orörde." "1000 och några hundrade fångar bekoms också, dher ibland en hooper fruntimmer qwinfolck och barn, dhesse senare gåfwos strax löse, allt fiendens pagagie blef jämbwähl wåra till dhels, som war rijkt, derföre många sig richtadt dher af, och gjort braff byte..."

Det som gavs till skövling var alltså bagaget, inte kvinnorna.

Sidan 244: Kungen låter benåda ett antal drabanter.

Som genom en häpnadsväckande tillfällighet omnämns precis samma sak redan av Frans G. Bengtsson, se Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 249.

Sidan 245: Överstelöjtnant Feilitz utkommenderas för att plundra landet.

Att källan är Adlerfelt ses lätt:

Brunner (2005), s. 245 Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 106
"Jag kommenderade överstelöjtnant Feilitz med något infanteri att plundra landet på livsmedel och furage." "hwartill öwerstleutnant Feilitz bleff commenderad med något infanterie och dragoner till att driffwa inn contribution af landet och hålla neigden reen för polackar och cosaqver."

Man noterar dock hur "Contribution" har blivit "plundra", vilket förstås är två helt olika saker. Jämför med kvinnornas öde på sidan 244 och hur källan även där har "förbättrats".

Överstelöjtnanten borde dessutom kallas "Feilitzen", se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. - Stockholm, 2002.

Sidan 245-246: Under marschen till Krakow ankommer två kurirer med dystra besked från Livland. Schlippenbach slagen, kapten Hökeflycht har  sprängt sig i luften. 

Striden vid Hummelhof stod den 19 juli 1702. Schlippenbach skickade sin första rapport den 27 juli. Det ter sig högst osannolikt att Karl XII mottog samma rapport före den 24 juli, ett datum som anges längre ned på sidan 246. Skildringen av striden och förstörelsen i Livland är hämtad från Fryxell (1856), del 22, s. 13-15.

Låt mig här göra ett experiment och leta upp de formuleringar av Fryxell som Brunner har använt, oavsett om de kommer i samma följd eller ej.

Brunner (2005), s. 245 f Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 22. - Stockholm, 1856. - S. 13 ff. Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 109
"40.000 ryssar hade gått från Pleskow över den uttorkade floden Embach." "En här af omkring 40,000 man ryckte från Pleskow in öfwer gränsen..." (s. 13).

"Vattendraget var dock af sommarhettan mycket uttorkadt."
 
Huvudstyrkan hade anfallit Schlippenbach just då hären med böjda knän gjort sin morgonandakt, bedjandes Gud om hjälp. "hufvudstyrkan gick tämligen lätt öfver detsamma och derpå rakt mot svenskarna..." (s. 14)

"Schlippenbach och hela hären gjorde med böjda knän sin morgonandakt, bedjandes Gud om hjelp i den förestående hårda kampen." (s. 14)

 
Striden som följde hade blivit svår "Striden blef både lång och svår" (s. 14)  
Alla generalens adjutanter hade skjutits. "inom kort voro alla generalens adjutanter skjutna.  
Rytteriet hade flytt. Rytteriet flydde undan  
Största delen av fotfolket låg i sitt blod. men fotfolket försvarade sig länge och manligt. Största delen deraf låg i sitt blod"... (s. 14)  
Svenskarna, som var mest finnar, livländare och tyskar, hade förlorat tre regementsofficerare, 37 kompaniofficerare och 2.000 man. "Svenskarna förlorade 3 regements- och 37-kompagni-officerare samt 2000 man." (s. 14)  
Till Reval hade den flyende Schlippenbach samlat den svenska härens kvarlevor. "Här och i Reval samlade Schlippenbach den svenska härens qvarlefvor" (s. 15)  
Hela Livland låg således som ett värnlöst offer för ryssarnas stora, råa vildhet. "Hela Liffland låg således ett värnlöst offer för deras vildhet" (s. 15)  
Staden Valk hade överrumplats nattetid. Folk och fä hade ihjälslagits.   "Staden Valk öfverrumplade de om nattetijd och slog i hiäl samt bortförde folk och fää."
Allt som medtagas kunde hade förts till Ryssland. "Till Ryssland fördes allt, som medtagas kunde,  
Medtogs 20.000 hästar och kreatur. öfver 20 000 hästar och kreatur  
Många tusende människor hade tvingats antaga barbarernas trosbekännelse. och många tusen menniskor, hvilka såldes till slafvar; blifvande tvungna att afsvärja sin egen och antaga sina herrars, ryssars eller tartarers, trosbekännelse." (s. 15)  
Allt ungt folk hade bortförts för att säljas som slavar."   "samt bortfördt alt ungt folk till att förswaga landet"

Hökeflychts olycka ägde rum den 12 juli, se v. Rosen, del 2:2, s. 47. Samma sak gäller här, Karl XII kan inte ha känt till striden vid den aktuella tidpunkten. 

I själva verket blev Schlippenbachs nederlag känt först den 17 augusti, genom några uppsnappade brev. För detta, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 454 f. Den första underrättelsen från Schlippenbach anlände den 21.

Brunner (2005), s. 246 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 22. - Stockholm, 1856. - S. 11
"Även hade galioten Vivat omringats. "Längre fram på sommaren blef ett bland svenska fartygen, nämligen galiotten Vivat, förd av kapten Hökeflycht, under en vindstilla oförmodadt omringad af den stora fiendtliga roddflottan.
Besättningen hade förtvivlat skjutit ifrån sig till sista kulan och då ryssarna slutligen i stor mängd äntrar fartyget, hade kapten Hökenflycht sprungit ner i lasten och antänt krutdurken, sprängande sig själv och alla ombordvarande i luften." Han sköt förtvifladt ifrån sig, så lång och så länge kulorna räckte. Sedan dessa tagit slut, började ryssarna från alla sidor bestiga galiotten. När de hunnit till en stor mängd komma om bord, sprang Hökeflycht ned och antände krutdurken, sålunda sprengande sig sjelf, sitt fartyg och sina fiender i luften."

Hökeflycht var endast överlöjtnant, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 246: Piper samtalar med Rehnsköld och kallar Karl XII ett "monstrum" och hans vägran att sluta fred för "ett övermodigt hån".  

Var detta kommer ifrån kan jag inte begripa. Det hela ter sig rätt osannolikt. Om det vore sant får man säga att Karl XII var ytterst överseende, Piper drabbades ju i så fall inte av den ringaste efterräkning. Det kan inte vara många svenska kungar som skulle ha varit lika överseende.  

Sidan 247: Kungen råkar i trubbel vid en bro. Överste Walentin och överste Dahldorff håller stånd.  

Det var en och samma person, överste Johan Valentin von Dahldorff.  Det kan tilläggas att Halling släpptes fri efter några dagar och återkom till armén den 12 augusti, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 453. Rosenstierna och Dahldorff återkom i början av oktober. Den utförligaste skildringen finns i Wisocki-Hochmuths dagbok, tryckt i Karolinska krigares dagböcker III.

Brunner (2005), s. 247 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 252 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 205 Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 111
"De som fattade stånd på bron var gardeskaptenen Rosenstierna, kammarpagen Klinckowström, överste Dahldorff, överste Walentin samt livpagen Halling. "vägen tillbaka gick över en liten bro, dit valackerna hunno först; 'kungen fann det då vara klokast att rida rakt på dem med spända pistoler, dock utan att lossa något skott, och vid sådant behjärtat beteende tilltrodde sig fienden ingenting, utan gav kungen och greve Stenbock samt några av de andra tid att komma över bron.' "De voro öfverste Dahldorff, gardeskaptenen Nils Rosenstierna, kammarpagen Klinckowström och lifknekten Halling. Dessa fyra fattade stånd på den smala bron "Valocherne sökte med all flijt att coupera konungen een lijten broo, hwaröffwer H:s M:t måste öfwers tillbakars, men som man altjemt hölt dem ifrån lijffwet med pistoln i handen, doch utan att giöra något skått torde dee icke lööpa in i eelden, så att konungen, greff Stenbock med några officerare wähl öfwerkommo utan att få någon skada. Dee öfrige, hwaribland öffwerste Daldorf och capitain Rosenstierna woro, bleffwo een dehl tilfånga tagne, i det deras hästar tröttnade och störte
    och lyckades att hejda fienden så länge, tills konungen hunnit komma i säkerhet.  
Klinckowström fick en pil rakt igenom armen.     "och een deel illa blesserade, bliffwandes konungens cammarpage med een pihjl igenom armen skuten
De andra blev med sablar huggna, med kastspjut uppborrade. Ett par av sviten blevo illa huggna,   och andra med sablar huggne och af copejer stukne."
De nedsjönk i sitt blod och tillfångatogs." ett par fångna, emedan deras hästar tröttnat, bland annat överste Walentin von Daldorff..." Men i detsamma sjönko de ock alla fyra nästan till döds sårade i sitt blod och blefvo tillfångatagna."  

Sidan 247: Karl XII skriver brev till systern under det att hertigens lik balsameras.

Enligt Adlerfelt balsamerades liket redan medan armén stod kvar vid Kliszow, se Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 118.

Sidan 247: Brevet till systern. 

Är korrekt återgivet så långt citatet sträcker sig, men senare delen av brevet är nästan lika långt, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 12 f.  

Ett annat bekymmer är det sammanhang i vilket Brunner placerar brevet. Vid Stanenko stod högkvarteret stilla ett par dagar i slutet av juli 1702. I brevet berättas dock att Görtz "nu reser härifrån" och att kungen fått brev om att greve Bengt Oxenstierna hade avlidit (död 12/7 1702). Brevet måste alltså, precis som Ernst Carlson anger, vara från augusti månad. Görtz följde hertig Fredriks lik på resan till Holstein och det lämnade lägret först den 27 augusti, se Adlerfelt s. 118.

Sidan 248: Kungen hänvisar de deputerade från krakowska palatinatet till Stockholm.  

Källan för uppvaktningen är Adlerfelt, som dock inte har något om hänvisningen. Den ter sig dessutom som principiellt högst osannolik, dessa deputerade representerade bara en mindre del av Polen. Karl XII och hans kansli hade själva skött förhandlingar med andra polska delegationer vid tidigare tillfällen.

Jöran Nordberg citerar för övrigt i del 1 av Konung Carl den XII:tes historia (s. 748 f.) det svar som Karl XII gav de utsända. Så Brunner har här (som vanligt) varit slarvig i sin faktakontroll.

Josias Cederhielm berättar i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 451 f.) att två sändebud infann sig den 25 juli och de fick då löfte om audiens när armén slagit läger. Audiensen kom till stånd den 29. De båda utsända bedyrade republikens oskuld, tycktes vilja antyda att Karl XII inte respekterade freden i Oliva, bad att kungen skulle uppge detronisationskravet och begärde att palatinatet skulle slippa kontributioner. Svar gavs den 2 augusti. När det gällde republikens oskuld betonade Karl XII att han många gånger hade bedyrat sin välvilja gentemot republiken, men att denna knappast kunde anses som alldeles oskyldig då delar av kronarmén hade deltagit i slaget vid Kliszów. Han förklarade vidare att han hade respekterat freden i Oliva, att han inte kunde se någon anledning till att avstå från kravet på Augusts avsättning och att palatinatet naturligtvis måste lämna kontributioner på samma sätt som man hade gjort till sachsarna då de behärskade området. För detta, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 452 f.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10